My Number One - 2011

Nu är det den tiden på året... då man ska lista de bästa sakerna inom olika kategorier. För min del har det mest handlat om skivor. För Sweden Rock Magazine har jag listat de tio bästa plattorna med "Sweden Rock-musik", och för Borås Tidning de fem bästa albumen inom alla kategorier och gjort en Spotifylista med bra låtar och allt som inte fick plats bland de fem (och som finns på Spotify), som Lucinda Williams, Tori Amos, Jonny, Gruff Rhys...

BT:s musikrecensent Bella Stenberg listar de fem bästa skivorna från 2011

1. FAIR TO MIDLAND
Arrows & Anchors
Metal eller inte? Spelar det någon roll? Eftersom texanerna blandar prog och alternative metal med en stor dos popkänsla blir det en platta som nästan har ”allt”. Som alltid blir jag förtjust i band som är oförutsägbara, som byter stil och stämning oavsett om det är med mjuka övergångar, eskalationer eller tvära kast.

2. PJ HARVEY
Let England Shake
Överraskande, oväntat – och samtidigt självklart. PJ Harvey som samtidsanalytiker, krigskorrespondent och utforskare av ett nytt uttryckssätt, kanske till och med skapare av en ny genre. Både text och musik är fascinerande, och förstärker varandra. På ett sätt är det årets hårdaste och mörkaste album.

3. DIR EN GREY
Dum Spiro Spero
Japanerna trotsar som alltid definition. Och anser sig sällan ha ett behov av vare sig det eller att blidka fansen. Dum Spiro Spero är snarast ett steg åt sidan, och med tvära kast och stor bredd blir den som ett sammelsurium av de känslor och den naturens urkraft som drabbade Japan i våras. Utmanande och spännande.

4. KITTIE
I’ve Failed You
Med tanke på hur mycket nu-metal Kittie har i sig borde jag inte gilla dem så mycket som jag gör – men som alltid förförs jag av samspelet mellan råhet och melodier, och inte minst hur väl kanadensiskorna använder Morgan Landers förmåga att variera mellan growl och vanlig sång. Hennes röst gör Kittie speciella.

5. GILLIAN WELCH
The Harrow & The Harvest
Bara det att det gått åtta år sedan Welchs senaste album tyder på storverk – men det handlade om skrivkramp. Resultatet är dock utmärkt, med Welch, kompad av trogna parhästen David Rawlings, som en klart lysande americana-stjärna. Allt är som det ska; varmt, nära, men också fyllt av mörker och smärta.

Bellas bästa låtar 2011
Att lista årets fem bästa album är nästan en omöjlighet – det är alldeles för få skivor! Att göra en Spotifylista med låtar från året som gått är lika omöjligt – här är ju urvalet obegränsat.
Först på min lista – för att försöka vara lyssnarvänlig – kommer låtar från de tio bästa hårda albumen (alla tio fanns faktiskt på Spotify). Sedan kommer ett mer slumpmässigt urval bra musik från först metal och sedan andra genrer, inte i en strikt ”vi var bäst”-ordning utan mer i en ordning som slingrar sig fram mellan stilar och länder, från eftertänksamt till rakt på, från mörker till ljus (fast det är en tydlig övervikt av mörker), från Mali och Wales till den amerikanska södern och storstädernas dansgolv.
Säkert har jag missat en massa, men någonstans måste man säga stopp.

Lyssna på Bellas Spotifylista

Publicerad i Borås Tidning 111228.


Årets tio bästa i Sweden Rock Magazine

1 Fair To Midland: Arrows & Anchors
2. Dir En Grey: Dum Spiro Spero
3. Kittie: I've Failed You
4. Mastodon: The Hunter
5. Arkan: Salam
6. Djerv: Djerv
7. In Flames: Sounds of a Playground Fading
8. KPYCK: Nizhe
9. Hank III: Attention Deficit Domination
10. Within Temptation: The Unforgiving

Publicerad i Sweden Rock Magazine nummer 88 december 2011.

Santa Claws

En titt på youtube visar att detta är inte based on a true story - utan att det finns otaliga exempel.

God jul!

Survivor

Animerade ekorrar på katastrofresa

Sex sjungande och dansande ekorrar på kryssning i Karibien. Den familjesemestern kan bara sluta på ett sätt: i katastrof. Ekorrarna med Alvin i spetsen retar upp kapten Correlli (filmen har ett par referenser för vuxna också) genom att smita in på kasinot, dansa salsa och ställa till allmän oreda. Men innan han hinner slänga av dem lyckas de göra sig själva till skeppsbrutna.

Den hårt prövade ”pappan” Dave (Jason Lee) hamnar även han i havet, i osannolikt sällskap med den onde skivbolagsdirektören Ian från de första två filmerna. Och den öde ö de flyter i land på är förstås varken öde eller ett paradis.

Filmen försöker inte vara originell och har inte mycket till handling eller logik – den tilltänkta publiken är så pass ung att staplade scener kanske räcker. De animerade ekorrarna är skojiga, söta, till och med roliga emellanåt, trots att de inte har mycket till manus att jobba med. Eller personligheter att utveckla – filmens största brist är den begränsning i roller och identiteter för barn den erbjuder. Man kan vara den rolige, den söta, den smarte med glasögon eller den knubbige som ingen riktig tar på allvar – det saknas utrymme för att ha flera sidor i personligheten. Och killarna är tuffare än tjejerna.

I det sammanhanget blir det på många sätt extra bisarrt att se och höra ekorrar med pipiga röster sjunga Lady Gagas hit Born this way.

Alvin och gänget 3
Barnfilm
Betyg: 1
Regi: Mike Mitchell
Med: Jason Lee, David Cross, Jenny Slate
Svenskt tal
USA, 2011 (87 min)

Publicerad i Göteborgs-Posten 111223.

Dragon Age

Årets bok
BT:s kritiker väljer

A Dance with Dragons
George R.R. Martin

Den långa väntan, fem år, gör A dance with dragons till årets mest efterlängtade roman. Det är något särskilt med välskriven episk fantasy när det gäller att locka till fortsatt läsning. George R.R. Martin är skicklig på intrig, realism och flerbottnade personer. Och även på överraskningar.

De sju kungadömena är sönderslitna av krig och hämnd, och samtidigt hotade av en evig vinter och övernaturliga fiender. Det myllrar av platser och personer, men alla har sin funktion. Bytena av berättarperspektiv ger hisnande insikter och visar på moralens stora gråzoner och människans maktlängtan. Boken är den femte i Sagan om is och eld, där första delen Kampen om järntronen i år blev lyckad tv-serie under titeln A game of thrones.

Enda problemet: nu vidtar en ny väntan, på de två sista böckerna…

Publicerad i Borås Tidning 111219.

Girls Will Be Boys

Tre flickor förvandlas tillfälligt till pojkar och mycket blir annorlunda. Men blir det bättre? Bella Stenberg har läst en bok som kräver eftertanke.

I Jessica Schiefauers andra roman – som precis som debuten ligger på gränsen mellan ungdoms- och vuxenklassifikationerna – är inte tanken om du var jag, utan om jag var någon annan.
Kim, Momo och Bella ska fylla fjorton, befinner sig i brytpunkterna mellan barn, tonåring och vuxen, men de vill inte växa upp och begränsas. Vill inte fångas in i, tvingas in i, de mallade könsrollerna. Vill inte växa upp till just kvinnor. Varje dag i skolan är en plåga under pojkarnas alltför seende och värderande blickar, kommentarer och värre än så. Men det är så det är. Så det ska vara?
Bellas välskötta växthus är flickornas frizon, den konstnärliga Momo syr underbara, frihetsskapande maskeradkläder, men det är Kim, hon som inte har något annat än en stor tomhet inom sig, som upptäcker vad nektarn från den okända, mystiska blomman kan göra. Flickorna förvandlas till pojkar, nätterna blir magiska.
Tankeleken är spännande. Vad skulle hända om man tillfälligt kunde byta kön? Hur skulle man se på sig själv, hur skulle andra göra det? Vad förändras och vad förblir? Bokens flickor hanterar det helt olika. Berättaren Kim, som hatar sin flickkropp, är den som drabbas hårdast.
Perspektivet växlar mellan nu och dåtid, och Schiefauers språk är genomarbetat, med tydliga och ibland annorlunda bilder. Det här är en berättelse för den som vill se, skriver författaren genom Kim, och ”om dina ögon är öppna ska du lyssna noga”.
Samtidigt som boken tar ställning i genusdebatten får jag som läsare uppleva att det är annorlunda att vara pojke än flicka. Enklare, ja, utifrån Kims, Momos och Bellas situation, i alla fall på högstadiet. Friare, ja, utifrån rådande normer. Fysiskt starkare, ja, åtminstone ofta. Problemet infinner sig när känslan också vrids åt att det är bättre att vara pojke. Man behöver läsa långsamt och eftertänksamt för att komma runt det. Kanske gör det Pojkarna till en bok som behöver diskuteras lika mycket som läsas.

Jessica Schiefauer
Pojkarna
Bonnier Carlsen

Publicerad i Göteborgs-Posten 111109.
Igår belönades författaren med Augustpriset i ungdomsklassen. Det är tredje året i rad jag recenserat den vinnaren.

Love Is In The Air

Stolta. Glada. Peppade. Så kan jag tänka mig att de fem killarna i In Flames kände sig på Scandinaviums scen i lördags. Och förhoppningsvis lite ödmjuka. För så kände jag när jag såg dem.
Det är inte ofta man möter sådan kärlek.

Skynket faller till tonerna av Sounds Of A Playground Fading. Här behövs ingen startsträcka. Publiken är med på noterna direkt, genom likaledes nya Deliver Us och All For Me.
Med enkla medel skapas en snygg inramning – ljusriggen hänger så lågt att det nästan ser ut som om musikerna ska slå huvudet i den. Som en klubbscen i en arenalokal. Så småningom lyfts ljusriggen upp, arrangeras om, lyser i olika färger för olika låtar.
Nuförtiden behöver man inte oroa sig för om In Flames ska leverera. Det blir bra låtar, en snygg och genomtänkt show. Så ska det vara för ett band med en mer än tjugoårig karriär, men för den som följt dem från de små scenerna i Göteborg uppför framgångsstegen – och sett både fantastiska spelningar och tja, ofokuserade – blir det extra speciellt. Göteborgarna är flitig turnerande och har byggt sin karriär med hårt arbete, och vinner– näthat och tjat om att de ”sålt sig” till trots – fortfarande ny publik. Det märks på responsen på nya plattans låtar, som är många. Kvällen tycks speciell för alla. In Flames har besegrat allt motstånd.

Till och med den typiskt så kallat väloljade turnémaskinen som kvintetten blivit lättar på masken och blir tydligt tagna av publikens hängivenhet. Anders Fridén, som tar stor plats som frontman och levererar en hel del oneliners, skämtar i början om att gruppen bara skrivit hits, och särskilt mot slutet av konserten är det svårt att säga emot honom.

Efter The Quiet Place – responsen är raka motsatsen till titeln – sätter sig sångaren med benen i kors längst fram på scenen för att insupa atmosfären, får sällskap av de andra, men lyckas inte få åskådarna att vara lika tysta och vördnadsfulla. Den stora vändningen sker i Come Clarity, där publikens mobiltelefoner lyser upp Scandinavium som små stjärnor, där de tar över sista refrängen helt och får Fridén att tacka och applådera fansen flera gånger. ”Hade jag inte varit så tuff hade jag börjat gråta”, säger han. När hjärtat är med på ett annat sätt lyfter konserten ännu mer.

Till och med klichéerna fungerar: Fridéns marknadsundersökning av var den bästa metalpubliken finns gör alla som galna, och att Only For The Weak filmas för Youtube får i stort sett hela Scandinavium att hoppa. Det är en mäktig vy – och känslosam. Avslutningen med Delight And Angers, Cloud Connected, The Mirror’s Truth och den hårda, ilskna Take This Life där det bjuds både eld, gnistsprutor och fyrverkerier tar bort all tvekan. In Flames är inte landets största metalband – plocka bort epitetet och de klår alla andra band ändå.

Det är ingen tvekan om att det är In Flames som lockat publiken, trots hela fyra uppvärmare. Sveriges hemligaste band Ghost (det ihärdigaste ryktet säger Repugnant) uppträder i munkkåpor, sångaren i rödfodrad biskopsdräkt, men det är svårt att ta dem på allvar som ondskans utsända. Det blir för mycket varietésatanism, och även om de fångar uppmärksamheten med medryckande Elizabeth och Ritual hinner jag också tänka på hur varmt det måste bli under kåporna och hur trist det måste vara att turnera och vara så hemliga att de aldrig kan gå ut efteråt. Amerikanska Trivium – som toppar paketet i Storbritannien – har vuxit ifrån både valpighet och arrogans och tar sin roll att få publiken ”nice and warm” för huvudakten på allvar. De skapar bra drag, får till och med igång en moshpit i Throes Of Perdition, men det märks också tydligt vilka band som är deras influenser. Mest jubel får de när Matt Heafy säger att Trivium inte ens skulle ha funnits utan In Flames.
Så mycket har In Flames och Göteborgssoundet faktiskt gjort för hårdrocken.

Band: In Flames
Plats: Scandinavium lördag 19 november
Publik: 8380.
Bäst: Come Clarity och känslorna den släpper loss framför och på scenen.
Sämst: Melodifestivalsaktiga Liberation funkar inte riktigt.

Publicerad i Borås Tidning 111121.

Dawn Of Love

Så var det dags igen. Debatt om Twilight och Breaking Dawn del 1. Inte åldersgränsen den här gången - det är bra att den blev elva år, men den förälder som går med en sjuåring och tittar på filmen gör inte sitt jobb - utan antifeminism och kvinnobilden. Den finns det förstås en hel del kritiskt att säga om, och det mesta stämmer.

Samtidigt gäller det att tänka på publiken, och vad de ser. Vad som är viktigt. Hittills verkar de flesta fansen älska även den här filmen (de jag pratat med idag förstår dock mina invändningar, inte minst mot Edwards beteende).

Det handlar om kärlek. Inte om abortfrågan och feminism. Det handlar om en tjej som är stark och får sin vilja igenom. Inte om att ifrågasätta att det hon vill egentligen är rätt konservativt och trist. Det handlar om att kanske faktiskt bli styrkt och att ta till sig de rätta sakerna.

Därför är det viktigt att vi recensenter och tyckare inte "kidnappar" Twilightfilmerna och talar om för fansen vad de ska tycka och hur det är. Däremot kan det vara nyttigt att visa hur man som tittare också kan tolka vissa saker. Och att tala om att det finns fantastiska och feministiska vampyr- och kärleksberättelser, som Buffy The Vampire Slayer. Men ibland, och för många, är en kärlekshistoria inte mer än just det.

Jag ser Twilight mer som en kärlekshistoria än en vampyrberättelse. Utifrån det kan jag inte låta bli en favorit i repris:

The Twilight Saga: Breaking Dawn – del 1
Vampyrfilm, USA, 2011

Regi: Bill Condon

Manus: Melissa Rosenberg (romanförlaga Stephenie Meyer)
Medverkande: Kristen Stewart, Robert Pattinson, Taylor Lautner, Billy Burke, Nikki Reed, Michael Sheen m fl
Distributör: Nordisk film
Längd: 117 minuter

Svensk biopremiär 2011-11-16

Det är svårt att förhålla sig till Breaking Dawn del 1 som bara en film, utan att blanda in allt runtomkring. Framför allt tänker jag på debatten kring åldersgränsen – som vettigt nog sänktes av Kammarrätten till elva år dagen före premiären – och vikten av att hålla på någon av ”drömkillarna”: Team Jacob eller Team Edward.

”Varför är det ingen som håller på Team Bella?” tänker jag när jag ser den fjärde men inte sista Twilight-filmen. Den sista boken, Så länge vi båda andas, har delats upp i två filmer. Det är onödigt på många sätt.

Det börjar med bröllop. Ett riktigt drömbröllop, men inte för just den här bruden. Bella Swan (Kristen Stewart) tvekar inte om att hon vill gifta sig med sin drömkille, själsfrände, love of her life, vampyren Edward Cullen (Robert Pattinson), men hon är inte lika förtjust i skyhöga klackar, påkostad klänning, gigantisk tårta och massor av romantiska dekorationer. Å andra sidan kan man tycka att hon får skylla sig själv när hon överlåtit planeringen åt sin blivande svägerska Alice.

Trots att det är ett romantiskt, vackert bröllop försöker regissören inte ens skapa en odelad känsla av lycka. Något lurar i bakgrunden. Och det är inte enbart vampyrernas arvfiender, indianstammens unga män som kan förvandla sig till jättevargar. Redan här blir det också tydligt att för att förstå filmen bör man antingen ha sett de tidigare tre eller läst romanförlagorna. Och helst bådadera.

Efter bröllop följer sig som bör smekmånad. Bella och Edward ensamma på en paradisö utanför Brasiliens kust. Och de gör det där som par gör på smekmånaden, trots att han är vampyr och hon är människa. Allt går bra. Och allt borde vara fantastiskt. Men Edward bestämmer sig som vanligt för att han vet bäst och att Bella måste beskyddas.

Och så går allt i kras. Trots att det borde vara omöjligt blir Bella gravid. Fostret växer oroväckande snabbt, äter på henne inifrån. Återigen bestämmer Edward, den här gången flankerad av sin familj, att den där ”saken” måste bort ur henne. Men fostret har en egen vilja och det går inte. Som vanligt är det ingen som lyssnar på Bella, som trots allt framhärdar i sitt beslut att behålla barnet. Envishet är en av hennes bästa grenar. Trots allt och trots att det är enkelt att ifrågasätta så många av hennes beslut är hon en stark och modig person.

Med graviditeten byter filmen skepnad. Äntligen förs det in lite spänning. Men framför allt ångest. Bella ser ut att lida av grav anorexi, bitvis blir det ren skräckfilm stämningsmässigt och förlossningsscenen är blodig och obehaglig. Mer obehagligt tycker jag ändå att det är hur liten hänsyn alla tar till Bellas egen vilja. Alla vill bestämma och tror sig veta bättre. Undantaget är möjligtvis vännen Jacob (Taylor Lautner), som insett att han aldrig kunnat påverka Bellas val tidigare och därför knappast kan det nu heller.

Barnet, som utgör ett hot på många sätt (ingen vet ju heller vad det egentligen är som växer i Bellas mage), ger också upphov till öppna fientligheter mellan vampyrerna och hamnbytarna, och även inom vargflocken. Där finns några av filmens mer känslomässigt berörande scener. Det blir tydligt hur mycket Stephenie Meyer använder sig av traditioner, hierarkier och mönster som sällan ifrågasätts och inte får brytas, och som ofta framställs som något gott. Möjligtvis kan jag se den starka lojaliteten mot familj och vänner som positivt.

Låter jag negativ? Breaking Dawn del 1 är den tristaste Twilight-filmen hittills. Den hade behövt ett rappare tempo, bättre balans, mer action, mer humor, (bröllopstalen samt ett par repliker och sneda leenden från Jake räcker inte) och framför allt mer förståelse från regissörens sida. Var finns magin?

Som filmen ser ut nu borde inte ens de mest inbitna Team Edward-fans kunna undgå att se hur jobbig han är, och hur det får Bella att må.

Som vanligt är det också Kristen Stewarts Bella som är behållningen i filmen. Hon tar i alla fall Bella på allvar, och det ska bli intressant att se hur hon spelar sitt nya jag i Breaking Dawn del 2. Som den här filmen framför allt känns som en enda lång transportsträcka fram till. Den cliffhanger som del ett slutar med känns mest som att bli snuvad på konfekten. För det är ju då det äntligen ska börja hända saker.

Publicerad i Kulturdelen 111116.